Det ser mörkt ut

en helt annan grej, fast den egentligen i högsta grad har med gårdagens konversation att göra:

i helgen köpte jag jättemycket sportkläder. av en slump så sprang jag in i min fostermor på götgatan och hon är kanske det mest katastrofala som någonsin hänt mig finansiellt. och antagligen det mest estetiskt tilltalande för min garderob.

hela eftermiddagen bara rusade vi från affär till affär och det kändes som jag gjorde rätt. mitt byte för dagen var en kasse fylld med aprikosfärgade, urtvättade blåspräckliga och glänsande, ribbade svarta plagg. min klädbudget var slut och jag var lycklig. men sen kom förvirringen. vår utflykt var nämligen inte slut än. min fostermor tog med mig till vintagehimlen. det var som att se den där personen man aldrig kan glömma på en klubb. den där som man bara vill slå och slå och slå och kyssa och kyssa och kyssa.

den bara hängde där och drog mig darrandes till sig. en becksvart, ankellång klänning värdig en aristokrat från förra sekelskiftet. den hade ett tunt resårband i midjan, ett skjortslag och var i övrigt bara gjord av spets. jag provade den och sen fanns det ingen återvändo.varje gång jag slöt ögonen så såg jag marykate och ashley.jag började riva åt mig långa, antika halsband, långa handskar och mörka axelbandsväskor.rummet började snurra. min glada sporteftermiddag kolliderade helt plötsligt våldsamt med något inom mig jag aldrig kunnat värja mig emot.tjejen som gillar Cure.

senare under kvällen berättade jag om dessa svindlande höjder för min drottninglika men ändå jättegulliga kompis. hon sa “nu grave” och log i mjugg. då berättade jag om mina glada sprotplagg och hennes leende försvann i en handvändning.”stadium? hur kunde du?”jag vek mig dubbel av skratt eftersom jag aldrig tänkt på att man kan förolämpa american apparel på ett nedrigare sätt. och hur mycket jag än älskar den affären så förtjänar den sitt straff, vem som helst bli manisk därinne, r n’ b och hundra fluorfärger får alla besökare att aldrig sluta prata. ADHD är det sista jag behöver, snarare valium i så fall. som M sa. det är är ju egentligen som vilken sportaffär som helst, det är bara alla stackars stockholmare som tror på hypen. eftersom jag är en stackars stockholmare som i smyg älskar Cassie tänker jag säga det en gång för alla.

jag vägrar att välja. det enda sättet att behålla balansen är att välkomna stretchig jersey och kombinera den med halsbandsberlocker från 1897. Terry Richardson i ett hetsigt gräl med Anton Pavlovitj Tjechov.